Ännu ett helginlägg! Det kommer som ett brev på posten att komma igen efter sega januari och mörka månader innan dess. Kanske är det också min motivation att börja ta bättre hand om kropp och knopp under det nya året. Ni vet det där som de flesta lovar sig själva vid tolvslaget. Oavsett om det handlar om att äta bättre, träna mer, umgås mer med vänner, vara snäll mot sig själv eller sluta stressa. Något behöver vi alla påminna oss om då och då.
För mig har det känts fantastiskt med en nystart. Det skriver jag med risk att låta som en sån där "jag-har-ett-underbart-liv-skrytmåns". Men just nu är det lite så. Jag ser liksom ljuset. Jag väljer att tränga undan mörkret. Jauarimörkret. Bråkmörkret. Stressmörkret. Allt mörker som har en tendens att dyka upp då och då. Idag trycker jag undan slask-väder-mörkret med lite bilder ifrån Matilda och Jonas bröllopsdag.
Under bröllopssäsongen har jag allt ifrån 90 min till 10-timmarsbröllop. De har alla sin charm och det kan både vara fantastiskt att vara med hela långa dagen och lära känna släkt och vänner samt att ta bröllopsporträtten och sen åka hem till sitt eget. Det som skiljer dock är såklart att man lär känna 10-timmars-paren bättre. Jag får se dem från nervositet och påklädning till första dansen när allt släppt och det bara är kvar att släppa loss och njuta. Ofta innebär det också en liten minifotografering precis innan solen går ner när de brukar smita iväg ifrån gästerna en kvar och vara lite extra kärleksfulla framför kameran tillsammans med mig.
Min stund med Matilda och Jonas var kort. 90 minuter porträtt på brudfölje och på dem. En promenad runt och in i Kalmar Slott. Ändå kändes det väldigt långt. De var så himla naturliga framför kameran. Något som kom ifrån att de var helt uppe i varandra. Det var en väldigt emotionell stund och jag är verkligen glad att jag fick vara en del av den. De sista bilderna vi tog är de jag älskar allra mest är de vi tog sist. Glöm alltså INTE att kolla bilderna längst ner i inlägget. Vissa fotografer blir alldeles till sig av fina miljöer och natur. Det är fullt förståeligt. Även jag skriker ofta högt när allt klaffar och natur och ljus samspelar med mitt par och allt lyckas fastna på kort. Men det är inte där jag blir som lyckligast.
Jag älskar det rena. Det enkla uttrycket där jag kan se en relation mellan två personer. En hand på en kind eller ett skratt. Det som känns äkta. När jag ser blicken mellan två personer fångas på bild. Förutom att Matilda och Jonas är sjukt trevliga, mysiga och jordnära personer som var lätta att prata med från start så är det ändå de där blickarna och skratten på bilderna som gör att jag sitter och mysler lite för mig själv medan jag redigerar.